Personen Nils Ferlin

Filipstadsåren

Nils Johan Einar Ferlin föddes i Klarakvarteren i Karlstad den 11 december 1898. När Nils var tio år, flyttade familjen som bestod av mamma Elin Nathalia, systrarna Lisa och Ruth samt pappa Johan Albert, till Filipstad där fadern fått arbete på nystartade tidningen “Bergslaget” (i nuvarande OLW-huset på Viktoriagatan).

Cirkus Tigerbrand

Här bosatte man sig på andra våningen i Bergmästaregården nedanför kyrkan och det var här Nils Ferlin satte upp sin första “Cirkus Tigerbrand” i vedboden. Hans nioåriga syster Ruth bröt nästan nacken när hon utförde ett trapetsnummer regisserat av hennes två år äldre bror. Cirkusen fick därefter läggas ner, efter föräldrarnas påtryckning. Kort tid därefter, återuppstod den dock i komministergårdens uthus (idag den s k Ferlinladan) där det bl a bjöds på dansande höns (alltså höns som utfordrats med bröd indränkt i brännvin “lånat” från pastor Anngren). Därefter lades cirkusen ner för gott!

Efter faderns bortgång i Karlstad följande år (han hade misslyckats att få tillbaka sitt gamla arbete på NWT när tidningen i Filipstad gick omkull, och hittades död i Klarälven), levde familjen Ferlin vidare under enkla förhållanden vid det så kallade Svintorget, där det såldes hästar och grisar under höstmarknaden Oxhälja.

Nils Ferlin tog sin realexamen i Filipstad och hade stort A i gymnastik. Att ägna sig åt idrott och kraftprov följde Nils Ferlin under många år och i Filipstads fotbollslag, var han en fruktad högerinner.

I Filipstad umgicks han med många udda personligheter, t ex “grosshandlaren Kytt-Viktor” som sålde varm korv och kondomer från en barnvagn. Ferlin blev en mycket populär person i dessa kretsar – när han en gång satts i finkan, samlades ett hundratal personer utanför, för att försöka få honom fri.

Filipstad-Stockholm ToR 

1916 flyttade Elin Nathalia och systrarna till en liten lägenhet på Rörstrandsgatan 40 i Stockholm. Detta blev Nils Ferlins fasta punkt i livet, fram till moderns bortgång tjugo år senare. Trots detta återkom han flera gånger till Filipstad för längre perioder då han bland annat arbetade som biträde i en bokhandel, på en torvmosse, i en borstfabrik och som isupptagare på vintern mm.

“En liten amatör”

I Filipstad lade Nils Ferlin grunden till sitt kommande författarskap, då han började skriva texter för revy som sedan gavs ut i små häften. “Offren” för hans satir, var stadens grädda som rådman Dahl, borgmästare Nordqvist och poliskonstapel Buske. 1918 ägde hans scendebut rum på Ordenshuset där han kallade sig för revyaktören Fabian. Ferlin gav också ut tidningar, som fick namn efter olika helger. De hette Julhälja, Påskhälja och Oxhälja.

Skådespelaren Ferlin

På 1920-talet gick Ferlin en utbildning i Stockholm för att bli skådespelare – det enda yrke han någonsin hade under en längre tid. Någon stor skådespelare blev han dock aldrig, däremot en mycket god recitatör. Bland kurskamraterna på teaterskolan fanns bland andra John Elfström (senare “Åsa-Nisse”) och Elof “Loffe” Ahrle. Långt senare, 1947 regisserade Ahrle sin enda film “Sången om Stockholm” med Alice Babs i den kvinnliga huvudrollen, och i denna enda film fick Nils Ferlin spela sig själv och deklamera några dikter. Under sin tid som skådespelare fick han annars mest småroller i olika resande teatersällskap; när man skulle sätta upp Jules Vernes “Jorden runt på 80 dagar” i Huvudsta folkets park, fick han spela hela fem olika roller!

Klarakvarteren i Stockholm

Små billiga hotell, krogar och caféer, tidningsredaktioner, centralstationen samt huvudpostkontoret – det var den jord ur vilken alla självlärda författare, konstnärer och tonsättare växte upp.

På huvudpostkontoret på Vasagatan kunde de utan fast bostadsadress, hämta ut sin post, poste restante. Mitt emot huvudpostkontoret låg Cafe Cosmopolite som var Nils Ferlins stamställe tills det stängdes i mitten av 30-talet. Även om Ferlin aldrig benämnde sig bohem, var det ändå ett sådant liv han levde (inte minst efter att hans mamma Nathalia gått bort 1936).

På caféet samlades under kortare eller längre tid många av de som senare blev kända författare och konstnärer; Moa och Harry Martinsson, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnsson med flera.

Livet kring Ferlin

Den krets av konstnärer och författare kring Ferlin som aldrig slog igenom, kallades föraktfullt “svansen” av de mer framgångsrika. Nils Ferlin tillhörde inte dessa – han visste vad de gick igenom. Författaren Erik Asklund har annars beskrivit livet på Cosmopolite som tidvis mycket uppsluppet, då Nils Ferlin plötsligt kunde kliva upp och börja steppa och dansa medan sällskapet runt omkring klappade takten och sjöng “It´s a long way to Tipperary”.

Bland anekdoterna handlar väldigt många om hur fysiskt stark han var; hur han ska ha gått på händer på Västerbrons räcke, att han hängt utanför fönstret högt upp i ett hyreshus på Tulegatan och även utfört fasadklättring.

Den viktigaste personen i Nils Ferlins liv i Stockholm var modern Nathalia. Hon hade varit den som hela tiden uppmuntrat honom att fortsätta skriva redan tidigt i hans karriär – hon avgjorde ofta vilka texter som “dög”.

Till sin mor kunde han gå hem för att sova, och efter hennes bortgång var han ofta hänvisad till tillfälligt logi på småhotell, i en fåtölj hos en bekant eller rentav delandes en säng någonstans där han sov på dagen och någon annan på natten.

Roslagsvår

Den 22 februari 1945 tog Nils Ferlins liv som bohem i Klarakvarteren slut – detta var den dag han gifte sig med den nio år yngre finlandssvenskan Henny Lönnqvist. Senare sa han att utan henne hade han inte överlevt ännu ett år i Stockholm.

På 1940-talet hade frågan kommit upp om Ferlin rentav skulle väljas in i Svenska Akademien – något som avfärdades av författaren Stig Ahlgren som menade att Nils Ferlin inte skulle klä i frack. Själv menade Ferlin att det var ett större problem att han inte hade fast bostad än att han inte hade någon frack. Detta blev så stort att det till och med fanns med i revyvisan “Inga orkidéer hamna i rännsten” som framfördes 1944 av Hjördis Pettersson på Blancheteatern i Stockholm.

Han hade dock närt en längtan efter ett litet torp på landet, och efter att ha letat i bl a Värmland, hyrde Nils och Henny (osett) ett tjugofyra kvadratmeter stort möblerat torp nära Penningby slott söder om Norrtälje.

Henny var från och med nu ett stort stöd för honom i hans arbete, genom att till exempel hålla sig vaken på nätterna om det behövdes, koka mängder av kaffe och finnas till hands i största allmänhet. Han förklarade för henne att en diktsamling behöver inte vara jämn; “den skall som livet självt växla mellan mörkt och ljust.”