Kanske en diktare

Hur blir man en författare egentligen? Ja, man kan ju göra som Nils Ferlin gjorde i tio-årsåldern, helt enkelt börja skriva och prova sig fram. Han hade turen att födas in i en kulturellt intresserad familj med föräldrar som läste mycket – inte minst tillsammans med barnen. 

Fadern John var journalist och redaktionssekreterare på Nya Wermlands-tidningen i Karlstad där familjen bodde tills Nils var tio år gammal. Ferlin menade att han fått sin diktarebegåvning från sin far, men det var hans mor Elin Nathalia som alltid trodde på hans skrivande och stöttade honom. “Hon är den enda som förstår mig”, sa han, och som “den förnämsta publiken” blev hon honom en god hjälp när det gällde att avgöra vilka av hans texter som dög. 

Till Filipstad flyttade familjen då John Ferlin hade fått tjänsten som redaktör för tidningen “Bergslagen” 1908. Redan året därpå, 1909, gick tidningen dock i konkurs. Efter att John Ferlin försökt men misslyckats att få tillbaka sitt arbete på NWT i Karlstad, hittades han död i Klarälven. Modern och de tre barnen blev då tvingade att flytta från Bergmästargården nedanför kyrkan, till ett hus vid Svintorget där man under den stora Oxhäljamarknaden hade kreatursförsäljning.

“Rus och brus och marknadstorg

– Kom och låt oss höra!

Har du varor i din korg

till att saluföra?

Jättedam och lilleputt,

rop och villervalla.

Sexbent ko och trebent tupp

– här finns allt för alla”.

(Ur “Goggles”, 1939)

Revymakaren

“Oxhälja” blev så småningom också namnet på en av de små skrifter Nils Ferlin gav ut i Filipstad under 1920-talet. Hans skrivande hade tagit fart med de två revykupletterna “Potatisvisan” och “Surrogatvisan” på melodier framförda av Stockholms revykung Ernst Rolf.

Surrogatvisan

Mel. “Mitt svärmeri är alltså här”

“Men se man röker vad man får

och tänk ändå så gott man mår

utav körsbärsblad och fenkol

ja, också stenkål

i röket går.

Utav bränntorv får man bloss

av potatisskal de få´s.

Jag känner mycket mera som 

förstör vår mage, förstör vår gom.”

 På Ordenshuset i Filipstad sjöng han själv sina texter varpå han lät trycka dem i en skrift med namnet “Två glada visor på välkända melodier av Nils Ferlin”. Denna skrift såldes sedan på Storgatan under titeln “Ferlins samlade dikter”. Pris 25 öre.  Hans vistexter handlade ofta om kända personligheter i Filipstad – personer som inte var vana vid att avhandlas från scenen utan blev högst förargade!

Förutom att ge ut “Oxhälja”, och skriva revytexter och kupletter, gav Ferlin ut ytterligare fem tillfällighetstidningar. Han började också försöka skriva allvarligare och seriösare texter, varav en del dök upp i senare diktsamlingar efter att han omarbetat dem.

Kanske en skådespelare

I början av 1920-talet skrev Nils Ferlin in sig på Elin Svenssons teaterskola i Stockholm. Dit hade han kommit redan 1915 då han bland annat staterat på Svenska Teatern på Blasieholmen. 1916 flyttade även modern Elin Nathalia, storasyster Lisa och lillasyster Ruth till Rörstrandsgatan i Stockholm. 

Under åren som kringresande aktör i större och mindre sällskap, återkom Ferlin till Filipstad för att bättra på sin ekonomi med nyårsrevyer. Som skådespelare uppträdde han annars i roller i så vitt skilda pjäser som “Karin Månsdotter” och “Skomakare Jönssons mågastump”. 

När Ferlin medverkade i Gideon Wahlbergs succépjäs “Skärgårdsflirt”, träffade han komikern och skådespelaren Fridolf Rhudin från Munkfors. Tillsammans med kollegan Waldemar Dahlqvist skrev Ferlin den sång som skulle bli Rhudins stora slagnummer:

Om man inte har för stora pretentioner

“Jag är ingen näktergal

och min röst är minimal

och jag säger inte mycket uti toner.

Men jag gör så gott jag kan

och min tenor kan nog gå ann

om man inte har för stora pretentioner.”

En döddansares visor

I mitten av 1920-talet hade Nils Ferlin umgåtts med planer på att ge ut en bok med egna texter. Den skulle hetat “Ur busen Fabians poesialbum” och var tänkt att bestå av “visor och infall”. Av detta projekt blev ingenting men en del av de dikter som skulle publicerats i busen Fabians album, kom senare att ingå i “En döddansares visor” 1930. I den andra dikten “Syner i lövsprickningen” är Ferlin som sitt alter ego “Busen Fabian”, åter tillbaka i Filipstad när han låter läsaren möta delar av hans gamla gäng i ungdomsstaden. 

Syner i lövsprickningen

“Nu brinner vårens blåa eld på Abborrbergets krön,

där dansar Kalle Knopare, gudomligt ung och skön.

Krökt sitter Ivan Speleman och flinar vid sitt spel,

och Rallar-Anton känner sig rätt salig för sin del.

• – – – – – – (tankesteck)

En kungason och riddare av socker och av jäst

nu slumrar Kalle Knopare på nattens vilda fäst.

Sov gott, du gamle syndare, allt på ditt fräna rus,

här vakar busen Fabian och tömmer dej ett krus.”

Den första diktsamlingen trycktes i 1500 exemplar och fick goda recensioner av flera betydande kritiker, bland andra Anders Österling och Ture Nerman. Av Göteborgs-Postens recensent Elis Andersson utnämndes boken till “vårens diktsamling”. I “Stockholms-tidningen ansåg man däremot att Ferlin saknade “en markant personlighet, som har något eget och personlighetsfärgat att komma med”.

Diktsamlingen blev inte det stora genombrottet för honom, trots att här finns dikter som “Stjärnorna kvittar det lika” och “En valsmelodi” – det skulle dröja ytterligare två diktsamlingar. 

Kungen av Café Cosmopolite

För den som idag besöker Klarakvarteren i Stockholm, krävs det mycket fantasi för att få en bild av denna lilla stad i staden. Mitt emot det gamla huvudpostkontoret på Vasagatan, låg Café Cosmopolite som var navet i Ferlins värld under så många år. I kvarteren fanns bland annat redaktionerna till otaliga dagstidningar, veckotidningar och tidskrifter. 

Den store poeten Gunnar Ekelöf har skrivit “att gå till en redaktör med en dikt var på den tiden som att tigga en allmosa.” Här möttes också många av de tonsättare som senare skulle komma att sätta musik till Ferlins texter; Lille Bror Söderlund, Tor Bergner och Gunnar Turesson. 

Under de år han tillbringade i Klarakvarteren, kom och gick många av de författare som senare har räknats till de stora under 1900-talet, men Ferlin blev kvar i över femton år. 

Det har sagts att en anledning till att han räknas som den mest högtstående poeten under åren i Klarakvarteren, kan vara att så många av de andra senare “klassiska” författarna ganska tidigt hade lämnat bohemlivet. Kvar var Ferlin tillsammans med de som aldrig slog igenom.

Dessa “misslyckade genier” uppmärksammades av Nils Ferlin i hans diktsamling “Med många kulörta lyktor”.

Småland

Nu vilar du, gamle Småland,

om ock i en fattiggrav.

Ja, din väldiga tidsroman

blev det aldrig någonting av. 

Nog kunde det vara detsamma?

Trots allt du önskade ge

är jag rädd att det inte blivit

någon vidare världssuccé-

• – – – – – 

Schlagerförfattaren

Frågar man personen på gatan om han eller hon känner till någon text av Nils Ferlin, ska man inte bli förvånad om man fortfarande får höra “jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals”. Citatet är hämtat ur dikten “En valsmelodi” från “En döddansares visor, och som så småningom blev tonsatt av värmlänningen Lille Bror Söderlund;  och blev en riktig schlager. 

En valsmelodi

mel: Lille Bror Söderlund

Dagen är släckt, mörkret har väckt

stjärnor och kattor och slinkor;

fyllda av skarn, slödder och flarn,

sova polishus och finkor. 

Barnet det skådar i drömmarnas brus

hur en ängel med lyktor går runt våra hus.

“Och ensam i kvällen den sena

jag slåss med en smäktande vals.

Och jag är ganska mager om bena,

tillika om armar och hals –

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader

och Gud må förlåta mig somliga rader

ty jag är ganska mager om bena,

tillika om armar och hals.”

• – – – – – – – – – 

Denna vistext inrymmer många uttryck och teman som senare återkommer i andra verk, och den ger oss också hans egen syn på sig själv som författaren som “har sålt mina visor till nöjets estrader”. 

Enligt vännen Gustaf Andborg var det hans idé att Ferlin skulle ge sig ut i schlagerträsket. Jämfört med så många andra författare till schlagertexter, var ju Ferlin faktiskt en riktig poet och borde kunna tjäna en hacka på detta skrivande. Tillsammans med Andborg skrev Ferlin ett 10-tal schlagertexter och totalt blev det ca 60. Gustaf Andborg har berättat att de kunde få instruktioner från musikförläggarna av typen “Till den här melodin skall ni skriva en text så att varenda piga skall gråta en skvätt. 

En visa som först presenterades som kuplett i revyn “Nya Taggen” men också blev en schlager, är “På Arendorffs tid”. I denna fick författaren och Klarabohemen Victor Arendorff större berömmelse än hans egna verk någonsin förunnades. Till denna text skrev Nils Ferlin även musiken.

På Arendorffs tid

mel: Nils Ferlin

melodi: Nils Ferlin

På Arendorffs tid

då var himmelen blid

då var stjärnorna nära att se.

Det var glädje och skratt;

blev man haffad en natt

var det ingenting särskilt me´de´.

Det var uppåt, det kan jag förkunna,

fast man bodde ibland i en tunna.

Och man frös och man svalt

men man klarade allt.

Det var ingenting särskilt m´de´.

Nu är tillvaron hård

så på gata som gård,

så på krog som på pilsnerkafé.

Man får sitta så tyst

som ett trä och en byst:

kan ni se något särskilt i dé?

Nej, på Arendorffs tid fick man andas

och med grevar och friherrar blandas.

Var man dum i sin trut

ja, då åkte man ut:

De´ var ingenting särskilt me´de´.

• – – – – – – – –

1948 blev “Gärdebylåten” en landsplåga sedan Rättviks spelmanslag spelat in sin signaturmelodi på stenkaka. Även Calle Jularbo, Postflickorna, storbandsledaren James Last och Swe-Danes (med bland annat Alice Babs) gjorde sina tolkningar. En av de idag kanske mest kända versionerna är Hasse Alfredssons text “Härjavisan” ur studentspexet “Djingis Kahn från 1954. Vem skrev då originaltexten? Jo, Nils Ferlin!

Gärdebylåten

mel: Hjort Anders Olsson

Viljen I så lekom vi fiol med varandra,

viljen I så lekom vi fiol med varandra,

vindarna ha stillnat kring vår lek

och Siljan ligger blek.

Tonerna de ger oss både skrattet och gråten,

viljen I så spelom vi nu Gärdebylåten;

frejdigt kvintilerar ni som vi: fiolioli.

Låtom stråkarna gå från moll till brusande dur,

Se skyarna! Hör klangen vill i björk och fur,

från säterkullans lur.

Låtom stråkarna gå från moll till brusande dur,

tills solen klättrat över skogens gröna mur, sommargröna mur.

Det “glada” 30-talet

Tre år efter debutboken “En döddansares visor”, kom 1933 “Barfotabarn”. Många har tolkat titeln som en direkt beskrivning av ett barfotabarn som sitter på handlarens trapp. Utan sin minneslapp. Andra menar att det barfota barnet symboliserar författaren själv som är osäker på vad han ska skriva och är rädd för att köras bort av publik och kritik. En dikt har titeln “Evolution”:

Evolution

Stenen,

elden

och metmasken:

Tre trappsteg

till

Rockefeller. 

Mitt i tidens villervalla av politiska debatter i pressen och i Klaras caféer, med olika såväl  religiösa som konstnärliga inriktningar, stod Nils Ferlin och kände sig osäker på sin egen inriktning och väg. Hans satiriska penna kom dock åter fram när han skrev dikten “Jobbarvisa” till radiospelet “Staden”. Här ironiserar han över gruppen “Fem ungas” (Artur Lundkvist, Harry Martinsson, Erik Asklund, Gustav Sandgren och Josef Kjellgren) intresse för det nya samhället med maskiner och fabriksvisslors tjut.

“Jobbarvisa”

Se nu inte så

förfärad ut

inför visselpipans 

gälla tjut.

För se det är

ett högst 

förnämligt skrik,

beskrivet i modern lyrik. …

Under 1930-talet skrev Nils Ferlin texter till fem radiospel (och medverkade även med sin röst). I en av dem, “Spelkosackerna” från 1938, förekommer en av hans mest kända visor, “Nasarevalsen” som kom att ges ut i diktsamlingen “Goggles” samma år.

Nasarevalsen

mel: Thorstein Bergman

En bonde har sin jord

och en skräddare sitt bord,

men en nasare han äger

inte mycket mer än ord.

En stackare han är,

men med papper och kuvär

han bugar sej så lusteligt

för flickan som är kär.

Men snaran en bit ifrån halsen

och bylingen fram och bakut

han valsar i nasarevalsen

där turerna aldrig tar slut.

• – – – – – – – – –

Det är många litteraturälskare och kännare som håller “Goggles” för att vara Nils Ferlins viktigaste verk. Sant är i varje fall, att den inrymmer flera av hans mest älskade texter såsom “En liten konstnär” och “När skönheten kom till byn”. Med toner av Lille Bror Söderlund, har den blivit flitigt framförd av bland andra Sven-Bertil Taube.

han 

När skönheten kom till byn

mel: Lille Bror Söderlund

När skönheten kom till byn då var klokheten där,

då hade de bara törne och galla.

Då sköto de efter henne med tusen gevär

ty de voro ju så förklokade alla.

Då nändes de varken dans eller glädje och sång

eller något som kunde vådeligt låta.

När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång,

då ville de varken le eller gråta.”

• – – – – – – – – –

Det händelserika 40-talet

1940-talet var en omvälvande tid för Nils Ferlin. 1944 lämnade han Klarakvarteren och flyttade ut i Roslagen med sin fästmö Henny som blev hans hustru 1945. 

1944 utkom också hans fjärde diktsamling “Med många kulörta lyktor”. 

Det krig som kom 1939 kommenterade han i flera dikter som verkade väldigt förutseende. Redan detta året skrev han i en krönika: 

Polen strök som en rök, en strimma:

pansarvagnarna knattrade in.

Finland bidar sin ödestimma,

Holland väntar med Belgien sin.

Ryssland viftar med näve krum

vänlig hälsning till Balticum.

Under första hälften av 40-talet gav Ferlin ut tre vissamlingar med titeln “Tio stycken splitter nya visor tryckta i år”. En av dessa visor var den av honom själv tonsatta “Kuckeliku” (också utgiven i diktsamlingen “Med många kulörta lyktor”):

“Kuckeliku

mel: Nils Ferlin

Kuckeliku, min fru och högsta höns;

här kommer jag! -God dag – som Pelle-Jöns

vi slår en volt så stolt mot höjderna

fast det är skralt betalt för fröjderna.

Kuckeliku och hi – där ligger han!

och blir ett tu “en fri och modig man”,

en sån person i tron som tryter oss.

Vi säjer tack i frack och snyter oss.

– – – – – – – – – – – – (tankestreck)

Denna visa sjöng han själv 1947 i filmen “Sången om Stockholm” i regi av Elof Ahrle. Där sjöng också skådespelaren och sångaren Anders Börje en annan av hans mycket vackra dikter “Men kunde vi bara få vind igen”. 

Men kunde vi bara få vind igen

mel: Lille Bror Söderlund

Men kunde vi blott och allenast

få vind igen min vän,

till Indien reste vi genast,

det sköna Indien.

Här måste man buga och jama, 

vill helst av allt farväl.

Det ropar en Vasco da Gama

ur mången kuvad själ.

“Men kunde vi bara få vind igen,

få vind igen, min vän.

Så reste vi ända till Indien,

till Indien igen.

Den förra gången du minns min vän

kom vi inte riktigt fram.

Men vi säger väl ändå igen, min vän,

så döljer vi nesa och skam.”

• – – – – – – – 

Ferlins sista årtionden

Den första diktsamlingen på 50-talet hette “Kejsarens papegoja”. Boken blev en mycket stor publiksuccé med den första upplagan på  5000 exemplar slutsåld innan den nått bokhandeln. 

Nya upplagor fick tryckas upp efterhand som den första skickades ut i landet. Som poet hade Nils Ferlins popularitet nått sådana höjder att en “folkupplaga” med 60 dikter gick ut i 30000 exemplar, och bara fyra år senare hade hans diktsamlingar sålt fantastiska 300 000 exemplar. 

Titeldikten i samlingen heter just “Kejsarens papegoja” och här ironiserar Nils Ferlin över de som försöker göra sig finare än de är.

Kejsarens papegoja  

Kejsarens papegoja

talar ett finare språk

än krukmakare Li Thu pangs

(kunde man kanske tänka sej

ett kinesiskt ordstäv)

men blir inte mer än

en papegoja i alla fall.

Boken rymmer mycket pessimism och svartsyn, men även kärleksdikten “Gick jag allena”.

Men gick jag allena i många de mil

dit oron kallade mej

förglömde jag då dessa många de mil

för en halv fjärdingsväg med dej?

Det gjorde jag ej – blir mitt klumpiga svar,

nej, faktiskt jag gjorde det ej.

Men en vackrare väg jag ej vandrat hat

än en halv fjärdingsväg med dej.

I  nästa diktsamling “Från mitt ekorrhjul” från 1957, är hans ironi vässad till skön satir.

Klättergroda

Ack, klättergroda lilla:

Ihärdigt under årens lopp

från gren till gren du kravlat opp.

Nu står du högst upp i buskens topp

men luktar lika illa.

På sig själv och sina gamla plågor och självömkan kunde han mot slutet se med viss självdistans. 

Alltmer som I-or

Jag blir alltmer som I-or

hos Nalle Puh. Beständigt

jag jämrar och jag gnäller

och suckar mitt: Eländigt!

Eländigt är det mesta

som möter oss – det stämmer

men föga tör det bättras

av klagan och av jämmer.

Dock I-or är ju bara

en åsna, som ni vet,

en liten sorgsen åsna.

Och jag är poet. 

Epilog

Nils Ferlin avled på Samariterhemmet i Uppsala den 21 oktober 1961. På gravstenen över honom själv, hustrun Henny och hans mor Elin Nathalia står inhugget dikten “Inte ens”, ur “Goggles”:

Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på den andra sidan

och det tycker jag är trist.

Inte ens en grå liten fågel

och aldrig en björk som står vit –

Men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Källor:

Nils Ferlin – poet i livets villervalla. Karl Olof Andersson, Utbildningsförlaget Brevskolan, 1998

Nils Ferlin – ett diktarliv. Jenny Westerström, Albert Bonniers förlag,  1998

——————————————————————————–

Ljudinspelningar av Nils Ferlin

För dig som längtar efter att höra Ferlins röst rekommenderar vi att du besöker Ferlinsällskapets webbplats där du finner ett bibliotek med Ferlins egna inläsningar. Ljudinspelningar av Nils Ferlin